Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin. Kirjoittajina ovat Professoriliiton aktiivitoimijat.

20.3.2017

Professorsrollen i förändring

För ett par månader sedan utsågs jag till Årets Professor 2017, och plötsligt drogs jag in i samhällsdebatten på ett i sig positivt sätt som jag inte hade kunnat förvänta mig. Att först uppmärksammas tack vare mina vetenskapliga och akademiska meriter kopplat till ett visst samhällsengagemang, ledde till en rätt intensiv medial uppmärksamhet. Professorer förväntas delta i och leda samhällsdebatten både inomvetenskapligt och generellt. Vi förväntas kunna kommunicera vår vetenskap på ett begripligt sätt, och vi förväntas också kunna bidra med värdefrågor inom allt från moral och beteende till övergripande samhälleliga och politiska frågeställningar. Samtidigt ska vi finansiera vår egen forskning, och i det sammanhanget agera arbetsgivare för våra forskargrupper.

Professorerna söker externa anslag, ofta internationellt, där pengarna sedan dels går till att finansiera universitetets interna administration och infrastruktur, och dels till att betala lön åt unga forskare (”early stage researchers”, för att använda EU-språk). Allt detta är helt i sin ordning, så länge tiden och energin räcker till. Professorer har i alla tider haft en ledande roll i samhället, inte bara inom sitt eget vetenskapsfält, eller inom det egna universitetssamfundet, utan också utanför akademia. Skillnaden idag är att volymen är större, takten är högre, och tiden för egen eftertanke blir allt mindre. Med ständiga krav på ekonomisk redovisning av projekt, snabb och högklassig publicering, målstyrd examination, aktivt deltagande i ändlösa universitetsreformer (vilkas nytta man kan fråga sig om någon ens i sina vildaste fantasier kunnat analysera grundligt) blir ofta tre aspekter lidande: den egna nyfikenhetsdrivna och nyskapande forskningen, deltagandet i samhällsdebatten, och det privata (välmåendet, hälsan) blir satta på undantag.

Otaliga karteringar har visat hur professorerna arbetar stora volymer övertid, och hur t.ex. löneutvecklingen inte beaktar ett flertal av de mera subtila aspekterna av det akademiska värvet. Vi professorer förväntas fortfarande jobba s.a.s. aus Liebe zur Kunst, d.v.s. för att vi får göra det vi valt att göra – forska, undervisa, handleda. Två centrala bitar saknas i pusslet: tid och basfinansiering. Jag vill därför gärna understryka vikten av betalda sabbatsperioder (som bör vara minst 6 månader långa för att bära frukt) och att universiteten ges en finansiering som tryggar en viss ekonomisk resurs för professorerna så de mellan projekt kan hålla sin basforskning gående. Jag är helt övertygad om att så enkla medel skulle generera vinst på alla plan, akademiska och vetenskapliga, utbildningsmässiga, och i slutändan för hela samhället. En annan aspekt där staten som finansiär av universiteten måste ingripa är olikheterna i karriär- och lönevillkor för kvinnor och män. Vi måste garantera att även kvinnor (som ofta stannar hemma med ett eller flera barn i något skede av karriären) kan avancera, och att deras lönevillkor är de samma som för männen.

Jag tror vi ska avdramatisera professors-rollen utan att ge avkall på kompetenskrav. Vi måste komma ifrån den gamla traditionen att Professorn (oftast en individ i toppen på en akademisk pyramid) ska vara omnipotent och allsmäktig. Jag tror att vi genom att öppna för avancemang (gärna via titeln biträdande professor) inte bara genom det moderna tenure track-systemet där man rekryterar huvudsakligen unga rätt nyligen doktorerade forskare för en eventuell karriär (”career and capacity building”), utan även genom att riktat befordra/uppgradera välmeriterade universitets- och akademilektorer, skulle vi göra landets akademiska profilering en stor och god gärning. Ansvaret skulle fördelas, och med något flera professorer i systemet, skulle alla ha lite mera tid för sina kärnintressen.

Lähetä kommentti

Asialliset kommentit omalla nimellä ovat tervetulleita