Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

Erik Bonsdorff

Professor i marinbiologi, Åbo Akademi.

17.4.2018

Finland borde storsatsa på akademisk forskning!

Vi lever i en värld av snabba förändringar, och universitetsvärlden är inget undantag. Som vi alla vet, drivs förändringarna vid universiteten i Finland dock inte längre främst på forskningens och vetenskapens villkor, utan man kan fråga sig om beslutsfattarna i dessa frågor överhuvudtaget är bekanta med vad fri forskning egentligen kräver och innebär. Då det går så långt att landets samlade professorskår hotar med strejk (och ett universitet faktiskt genomför en sådan) för att demonstrera beredskapen att stå upp för sin kollektiva rätt, borde varningsklockor ringa någonstans. Utan en inspirerad och vetenskapligt funktionsduglig och kritisk professorskår stannar den högre utbildningen i landet. Det är den utbildningen, baserad på vår sammantagna nyskapande forskning och vetenskap, som ska se till att vi har ett kontinuerligt tillskott av nya fräscha tänkare och görare som pådrivare och dragare av samhällsutvecklingen.

Det var strategiskt fel av regeringen att dra ner på anslagen till universitet och forskning då ekonomin gick på lågvarv, och det är galet att inte storsatsa nu, då ekonomin går bättre och samhället andas optimism. I vissa länder i Europa har man svarat på den ekonomiska uppgången med att ledigförklara tiotals, t.o.m. hundratals, postdoktorala tenure-track tjänster, så varför inte försöka sig på något liknande hos oss genom en stor nationell satsning. En sådan strategisk investering kunde göras utan tematiskt specifika mål, och snarare syfta till att öppna karriärmöjligheter för de bästa av våra unga doktorer i konkurrens med internationella sökanden, för det är bland dem vi måste hitta nästa generation av professorer till våra universitet. Vid många universitet och inom många ämnesområden är man medveten om att vi står inför en pensionsboom inom professorskåren. Och då, inom några år, borde det finnas en pool av starka, kunniga och motiverade vetenskapare på assistant- och associate professorsnivå. Det är precis nu, i en snabbt växande ekonomi och i en tid då våra samarbetspartners ute i Europa storsatsar på vetenskapen, som även vi borde våga och kunna investera i vetenskapens framtid. Utan tro på karriärmöjligheter kommer en allt större del av doktoranderna och de unga forskarna att främst se sig som arbetstagare, snarare än som innovativa och nyfikenhetsdrivna ambitiösa forskare beredda till de personliga uppoffringar en framgångsrik karriär inom vetenskapen förutsätter.

 Vi måste återfå glädjen och inspirationen i universiteten. De etablerade professorerna bör ges tid att fungera som förebilder och mentorer för de yngre forskarna. Det måste finnas positiva incitament för professorerna att orka på jobbet, helt enkelt. Vi behöver ett belöningssystem på nationell nivå med återkommande längre perioder av egen forskning hemma eller på annat håll. Men som läget är idag, fungerar vi alldeles för ofta som sekreterare för en administration vi inte riktigt orkar följa upp (som ett exempel fick jag höra att jag som ämnesansvarig professor snart ska sköta hela kedjan av elektroniska anställningsformulär, d.v.s. något som hittills skötts professionellt av personer som kan sådant, ska nu ligga på mitt bord, så jag har ännu mindre kvalitetstid för min vetenskap). Till all lycka lyckades man inte riva taket för andelen undervisningstimmar för professorerna. Den dag så skulle ske, riskerar vi som vetenskapsnation bli ordentligt efter våra grannar. I de flesta länder i vår omgivning är professorsrollen som sig bör uttryckligen forsknings- och bildningsledande, och så bör det få vara även hos oss!