Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

29.1.2018

Har vi rätt att misslyckas någon gång?

2017 kom och gick. Finland firade 100 år som självständig stat, vetenskapen och dess betydelse lyftes på ett synligt sätt i olika sammanhang, och för egen del fick jag vara en del av detta i min roll som årets professor. Det gav mig en inblick i vår, professorernas, situation i vetenskaps- och forskningsklimatet i dagens Finland. Och det gav mig insyn i behovet av kommunikationen mellan vetenskap och beslutsfattande: vilka kanaler är mest effektiva, vem lyssnar till vilka typer av råd, och hur ser vi kollegialt på varandra i våra dubbla roller som oberoende ledande forskare och som kanaler för information till och dialog med det samhälle som omger oss. Hur läser vi av vilken typ av kunskap samhället behöver, och hur för vi fram kritisk information då samhället inte vet vad det skulle må bra av att veta. I ett relativt litet samhälle som Finland är vi extra sårbara och beroende av kritiskt utförd vetenskaplig forskning på hög internationell nivå. Vi är beroende av att ha egen forskning, där vi i internationella nätverk tar fram vetenskap och kunskap som vårt samhälle kan dra nytta av, också för att kunna förstå vetenskapliga rön som görs på annat håll. Kort sagt, vårt samhälle bygger på kunskap och innovation som ska möta de utmaningar vi ständigt står inför, inom alla olika sektorer. Vi behöver mera forskning än vi kan kommunicera.

I ett förhållandevis litet akademiskt system blir frågan om kritisk massa avgörande. Inte så att all forskning inom ett tema ska göras på ett och samma ställe i landet, och inte heller så att man sprider resurserna helt slumpmässigt. Utan så att det uppstår internationell konkurrens inom vetenskapen, så att det finns en livgivande kreativ konkurrens, och så att vi är så många med så goda resurser att vi både som individer och team har råd att misslyckas ibland. Så att vi inte är så otroligt konjunktur-utsatta. Att vi har en fast basresurs.

I det nationella vetenskaps-spel alla vi professorer är brickor i, vore det essentiellt att vi kunde ha en slags ”spelreglerregler” som ger oss en chans att inte vinna varje gång utan att försvinna från spelplanen. I dagens värld blir det för lätt bara ”vinna eller försvinna”. Men ibland är verkligheten inte så enkel. Ibland är man mitt mellan projekt och finansieringsperioder, ibland misslyckas ett projekt av någon anledning. Det kan räcka med att en person i gruppen byter jobb eller att en dyrbar apparat eller komponent går sönder för att man inte ska lyckas just den gången. Det kan gå troll i ett manuskript, där man som erfaren vetenskapsidkare vet att produkten är bra, men där av någon anledning en redaktör eller en internationell kollega i egenskap av referee helt enkelt nobbar just det manuset. Kort sagt, man lyckas inte varje gång, oavsett hur god forskare man är. Vi måste se till att det finns en mekanism som låter oss misslyckas ibland. Forskning handlar om att ta risker, om att utforska det okända, om att testa idéer – det är professorernas rätt och skyldighet att göra sådant som kan kallas att gå på marginalerna. Utan riskforskning, inga riktiga vetenskapliga framsteg. Utan vetenskapliga framsteg, ingen egentlig samhällsnytta.

Jag efterlyser en rörlig ekonomisk resurs (kan vara nationell, kan vara universitets-intern, men kan även till någon del komma från Professorsförbundet i form av stipendier – vi är ju alla betalande medlemmar, så det handlar om våra egna pengar), som skulle göra övergångarna mellan projekt, mellan framgångsrika ansökningar och sådana som inte gav utdelning, mindre dramatiska. Då skulle man kunna få en andra chans med ett manuskript, en tanke, eller en forskningsidé som annars riskerar gå förlorad.