Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

28.11.2018

Hur långt bort är tillräckligt långt för att få distans?

Den klassiska bilden av en professors vardag är sannolikt ungefär som det man hittar då man googlar ”professor cartoon” på nätet: nästan enbart karikerade versioner på Einstein, eller på skäggiga gubbar med runda glasögon, någon enstaka ung man, och några apor eller ugglor. Ofta har karikatyren en pekpinne i handen. Eller ett provrör, eller sitter vid ett mikroskop eller vid några dammiga böcker. Ibland har provröret exploderat, och professorn har svart hår och spruckna glasögon. Professors-karikatyren är aldrig en kvinna – man får leta specifikt på ”female professor cartoon”, och då hittar man en uppsjö karikerade leende unga kvinnor med moderiktiga glasögon, välkammat hår – och en pekpinne, nästan utan undantag i en undervisande situation (männen ofta i en mera ”professorerande” situation, om ett sådant uttryck kan tillåtas). Bilden av oss professorer präglas alltså i hög grad av gamla förlegade stereotyper som det är lätt att skämta om.

Men ingen skämtar om den vardag vi upplever idag, både kvinnor och män: om hur vi varken hinner med provrör eller pekpinnar eller böcker, för att inte tala om att byta de spruckna glasögonen eller förnya vår undervisning eller i övrigt ta hand om oss själva, ta lite distans till vår roll och till förväntningarna man (samhället, undervisningsministeriet, regeringen) har på oss. Utan en viss distans till sig själv finns en verklig risk att fantasin och kreativiteten lider. Att man som professor förlorar kontakten med den forskningsvärld som borde vara det centrala för oss alla: att få och kunna bedriva forskning om och kring sådana frågeställningar man själv anser viktiga, oavsett om man i ögonblicket kan se en nyttoaspekt i dem eller inte.  

Hur gör man då för att skaffa sig lite distans till den akademiska vardagen? Det finns säkert många sätt, men ingen patentlösning – huvudsaken är att vi professorer får chansen. Jag har för egen del förmånen att ha en form av sabbatsperiod detta läsår, och är befriad från undervisning och vardags-administration, men inte från förtroendeuppdrag eller min egen forskning, som innefattar handledning och projektadministration. Är det ett tillräckligt sätt att skapa lite distans? Ja, om det räcker med att stänga dörren till arbetsrummet ibland, men nejom det gäller att skapa utrymme för inspirerat nytänkande.

I mitt fall innebär ”distans” ett fysiskt avstånd, en möjlighet att komma bort, men inte för principens skull, utan för nyfikenhetens. Jag har i olika sammanhang haft förmånen att besöka exotiska resmål i mitt jobb som marinbiolog, och fått se många hav och kuster, besöka otaliga öar och olika typer av stränder – både befolkade och isolerade. Och nu dök plötsligt den ultimata frågan upp i e-posten: ”Vad gör du under semestermånaden juli 2019? Har du lust att bli med på en fartygsburen forskningsexpedition till Nordpolen?”. Det tog mig mindre än en sekund att formulera svaret: JA! Om allt går väl tillbringar jag alltså i stort sett hela sommarferien 2019 ombord på ett isbrytande forskningsfartyg tillsammans med kolleger från olika länder, som alla alldeles säkert är där i samma syfte: att få vädra ut dammet ur hjärnan riktigt ordentligt, och samtidigt göra spännande forskning i en miljö där man definitivt inte vet vad som väntar under isen – en slags marinbiologens Eldorado!

Det gäller för oss alla att ta vara på våra chanser att tänka utanför boxen, att röra oss utanför vår bekvämlighetszon. Då kanske det kreativa tänkandet smyger sig in igen, och rutinsysslorna känns mindre besvärande. Då orkar man också med den något kryptiska tredje uppgiften, d.v.s. att idka växelverkan med omgivande samhälle på ett meningsfullt sätt. Vad hittar man, förresten, om man googlar på ”marine biology professor cartoon”? Jo, man hittar en massa söta bilder på fisk - skämttecknarna låter mig i alla fall ha kvar min ryggrad, och det hoppas jag alla vi professorer ska ha: en stark ryggrad så vi orkar och förmår stå upp för den fria och lustfyllda forskningen och vetenskapen, och för alla de otaliga olösta vetenskapsfrågorna som väntar på oss bakom varje hörn!  

Vi har ett antal nationella val på kommande, där både riksdagsvalet och EU-valet också bör handla om vetenskapspolitik. Det är inte oviktigt att utbildning, forskning och vetenskap värdesätts i riksdagen och på EU-nivå, så känn din riksdags- och EU valskandidat på pulsen i vinter: var står hen i dessa för oss och för hela nationens framtid så avgörande frågor. Ska vi fortsätta vara en bildningsnation, där man tror på framsteg genom forskning (och tillåter vetenskaplig risktagning), eller ska Finland bli ännu ett litet land i en grå massa? Det valet är inte trivialt!

Lähetä kommentti

Asialliset kommentit omalla nimellä ovat tervetulleita