Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

10.10.2017

Om betydelsen av att byta miljö

Ibland hör man sägas att forskare reser för mycket, att professorer aldrig är på plats då studenter, doktorander eller kolleger behöver nå dem. Det stämmer säkert till en del – vårt jobb har blivit internationellt, vi är verksamma på ett globalt plan, och vi bygger och upprätthåller våra personliga nätverk genom att resa på konferenser och på korta arbetsbesök. Men sådana resor tenderar att vara mera splittrande än helande – allt jobbet hemma återstår oavsett, all e-post ska besvaras, de flesta studierelaterade- och administrativa ärenden väntar då resan är slut. Ingen ersättare anställs för ett kort avbrott i vardagen, och professorerna har blivit sina egna sekreterare då vi förväntas göra allting från att fylla i till synes meningslösa elektroniska blanketter om allt som egentligen inte hör till forskning och undervisning, till att söka extern finansiering och sedan administrera våra projekt. Och så förväntas vi vara högpresterande internationella vetenskaps-stjärnor (vilket vi självfallet alla hoppas kunna vara, på ett eller annat sätt).

Det sägs också att ombyte förnöjer, att varje människa mår bra av miljöombyte, och detta är tveklöst sant. Det är viktigt att möta kolleger utanför den egna vardagsmiljön, det är viktigt att delta i konferenser, workshops, skriv-möten t.ex. för att ta fram syntesrapporter inom det egna området. Men det vore ännu viktigare att kunna göra det utan att behöva oroa sig för allt det som samtidigt blir ogjort, eller som väntar på att bli gjort då man kommer hem igen. Och det vore viktigt att kunna åka bort för tillräckligt långa vistelser så att nya impulser hinner slå rot och få fotfäste, att gammalt damm hinner blåsa bort från hjärnkontoret, och att forskning i ett annat sammanhang än det hemtama faktiskt leder till publicerbara resultat.

Inom mitt vetenskapsområde, marinbiologin och –ekologin, har jag genom åren haft turen att bli inbjuden att delta i fartygsbundna expeditioner till havs, långt borta från Östersjön, som generellt och naturligt är min vetenskapliga bakgård. Nu senast tillbringade jag några veckor ombord på ett norskt forskningsfartyg från Universitetet i Tromsø (Norges Arktiska Universitet), då jag för tredje gången sedan 2013 hade förmånen att få arbeta på heltid med storskaliga frågeställningar i det arktiska havsområdet mellan Svalbard och nordöstra Grönland (inklusive de tidigare i det närmaste outforskade högarktiska fjordarna, där klimatförändringens effekter på det marina ekosystemet redan kan skönjas i form av ändrade utbredningsmönster för fisk, ryggradslösa djur, och alger). I andra sammanhang har det rört sig om de imponerande tidvattensstränderna i Bretagne, där tidvattnet som mest har en amplitud på hela 13 m, och där både ekosystemet och forskarna anpassar sig efter naturens och fysikens lagar. Den gemensamma nämnaren i dessa fall är att min forskar-vardag i bägge fallen är totalt annorlunda än vad den är på hemmaplan vid Åbo Akademi. Vardagen vid ÅA är utmärkt, vi har goda resurser inom mitt fält, vi är med i nationella och internationella nätverk och spetsenheter vad beträffar både infrastruktur och forskning, men ibland känner jag mig ändå som att jag gör ”more of the same”. Det tror jag gäller alla professorer. Det är därför det är så viktigt med miljöombyte, både fysiskt och psykiskt.

Hur löser vi detta nationellt? Jo, svaret heter naturligtvis sabbatsperioder. De finländska universiteten borde snarast gå in för institutionaliserade möjligheter för professorer att med jämna mellanrum kunna åka bort för några månader och upp till ett år (inte ett tvång, men uttryckligen chanser till). Dessa sabbatsperioder måste innebära bibehållen lön, eventuellt ett resebidrag, samt möjligheten att helt koppla bort från undervisning och administration för den aktuella perioden (den egna forskargruppen vill man inte lämna, men nog vardags-handledningen). Antingen ser universiteten till att det anställs vikarier för undervisning, eller så implementerar man undervisningsfria perioder för professorerna, så att sabbats-systemet blir verkligt. Jag är övertygad om att sabbatsperioder betalar sig flerfalt på lite sikt: in med nya idéer, ut med mossiga tankar, och fram med ny vetenskap publicerad i högklassiga journaler. Dessutom tror jag att det allmänna välbefinnandet skulle öka, och sjukfrånvaron minska. Sabbatsperioder är uttryckligen en win-win-win situation för individen, arbetsgivaren och vetenskapen!

Lähetä kommentti

Asialliset kommentit omalla nimellä ovat tervetulleita