Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin. Kirjoittajina ovat Professoriliiton aktiivitoimijat.

19.6.2017

Vår vetenskap är inte primärt nationell – vi behöver internationella nätverk

Vetenskaps- och forskarvärlden är intressant: på sitt bästa är den öppen, internationell och baserad på stora nätverk av forskare inom olika discipliner och i olika skeden av sina karriärer. På sitt sämsta är den motsatsen, dvs ensamma individer utan ekonomisk trygghet, infrastruktur eller stöd från ett universitet eller en motsvarande forskningsenhet. Det säger sig självt att forskningen tagit stora och fundamentala steg framåt tack vare nätverks-driven forskning. Detta gäller alla nivåer, inom universitet, nationellt (t.ex. stora FA-program) och framför allt internationellt (EU’s Horizon2020 är ett bra exempel). Genom att slå oss samman, får vi även tillgång till nödvändig strategisk infrastruktur och data, som kanske annars inte går att nå. Å andra sidan innebär nätverksforskning även en risk att individen drunknar i den gemensamma soppan; det gäller att vara vaksam så individen i nätverket definierar och utvecklar en unik roll och profil.

Nätverken uppstår inte av sig själva, utan har nästan alltid sitt ursprung i de stora finansiärernas behov av information och kunskap om något som man förväntas kunna använda i beslutsfattandet direkt eller efter en enkel anpassning. De stora nätverken uppmuntrar dessvärre inte heller alltid till eget tänkande. Vilken är då rätt väg att gå? I min roll som handledare och mentor för ett stort antal unga forskare, doktorander och post docs, forskare på de första stegen i karriären, har jag dels sett hur den internationella rörligheten faktiskt har lockat mycket starka unga forskare till oss inom ramen för projekt på nordisk och EU-nivå, och dels hur mycket nätverket sedan betyder för dem då karriären drar igång på allvar. Jag har även sett hur akademiska ensamvargar marginaliseras, oavsett hur god forskning de utför. Tillgången till data, handledning och internationell sampublicering ger starka trumfkort. För att klara sig i konkurrensen om tenure track-positioner här hemma eller utomlands krävs inte bara en examen och en lyckad post doc-period (eller helst två), utan det krävs också en stark publiceringsprofil och en gryende citeringskurva som är stadd i exponentiell växt. Det gäller dessutom att inte bli en one-hit wonder, utan publiceringen ska genomgående vara av hög kvalitet. Sampublicering inom nätverk ger som regel en snabbare publiceringstakt samtidigt som man når journaler av hög klass. Avigsidan kan vara att det blir svårt att identifiera den individuella andelen och därmed kunskapsnivån. Det motverkas genom samtidig publicering i mindre grupp inom nätverken, där individens chans till första-författarskap ökar.

Jag tror vi ska främja tvär- och mångvetenskapliga ansatser här hemma på samma sätt som vi ska främja verksamhet i nationella och internationella nätverk för att öppna karriärmöjligheter för våra unga forskare. Vi ska inte vara onödigt oroliga för s.k. hjärnflykt från Finland: om en finländsk akademiker klarar sig internationellt, är det ett starkt bevis på att vår utbildning och forskning håller hög internationell klass. Och samtidigt öppnas varje gång en nisch för en ung förmåga här hemma, oavsett om hen har sin utbildning här eller ute i världen. Därför är det livsviktigt att vi öppnar våra rekryteringskanaler internationellt, därför är det viktigt att våra unga forskare från första dagen får insikten att man är utsatt för hård konkurrens och man jämförs med de bästa, oavsett hemuniversitet eller hemland. Nyckelorden är karriärmöjligheter, nätverk, och internationalitet. Då bygger vi en stark vetenskap också i och för Finland – vi behöver akademiska synergier.