Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

Erik Bonsdorff

Professor i marinbiologi, Åbo Akademi.

10.6.2019

Professorsförbundet vid 50 – var står vi?

Som vi alla vet, firar Professorsförbundet 50-årsjubileum detta år. Förbundet grundades 1969 som en motreaktion på vad vi idag skulle se som en självklar reform: man reagerade på dåvarande regering och riksdag som ville införa en del demokratiska reformer som svar på studenternas protester och krav. Ett av de kraven var det som kom att kallas en man - en röst-principen (och samtidigt skulle man säga Du till varann). För mig är denna detalj intressant: en av det ca dussin professorer som aktivt engagerade sig i (eller egentligen emot) ärendet var min professor då jag började studera allmän biologi vid Åbo Akademi 1974, nämligen Bo-Jungar Wikgren. Han kom alltså att vara en av grundarna av Professorsförbundet, som skapades som en proteströrelse, men som idag är en grundförutsättning för välbefinnandet och den akademiska friheten hos de flesta av professorerna i Finland!  

Professor Wikgren var en intressant personlighet, och det är nästan svårt för mig att föreställa mig att han skulle ha varit emot reformen. Jag minns från min första studietermin, då man vid ÅA valde de första studentrepresentanterna till vad som kallades ämnesråd (Wikgren inrättade ett ämnesråd inom ämnet Allmän biologi innan det blev vanligt med sådana arbetsplatsdemokratiska inslag). Jag var en av de studenter som fick sitta med, och man gjorde det klart för oss att här är vi alla Du med varann, och att alla hade sin röst. Han myntade skämtsamt uttrycket ”en man – en röst: mannen är jag, och rösten är min”. Han kunde vara rätt despotisk i sitt ledarskap, om man inte aktivt tog till orda själv. Det intressanta är hur en akademiskt skolad och vetenskapligt sinnad person som professor Wikgren vände reformen till något positivt, något inkluderande: alla vid institutionen fick komma till tals, och man blev hörd bara man hade något överlagt att säga. 

Men – och detta är viktigt än idag – professorn förväntade sig något i gengäld. Han förväntade sig att man stod upp för sin sak, och att man var beredd att ta sin del av det kollektiva och kollegiala ansvar en demokratiserande reform innebar: Om du blir hörd, har du också medansvar för att det du föreslår ska kunna genomföras. Professor Wikgren nämnde långt senare för mig att han blev besviken på studenternas skenbara revolt. Han menade att man revolterat mot symboler, men inte erbjudit ett alternativt (bättre) innehåll, att studenterna nu fick vara med i fakultetsråd och styrelser, men att de förrådde sig själva genom att inte axla det ansvar reformerna implicit förde med sig. Jag är benägen att anse att han hade rätt, dvs reformen var helt på sin plats, men rättigheter innebär också förväntningar på gemensamt ansvar. 

På den punkten upplever jag att en platt organisationsmodell kan vara svår, även om den till pappers ser bra ut: någon vid en akademisk enhet måste få, ha och våga ta det kollektiva och övergripande ansvaret med stöd av kolleger och studenter. Och ofta är det professorernas roll att ha det ansvaret. Det kan gälla inriktning inom forskning och undervisning, administrativa reformer och rutiner, och det kan gälla akademisk och mänsklig trovärdighet inom universitet och i omgivande samhälle. Man måste kunna lita och tro på en professor, professorn ska vara ett föredöme på många plan, även om man har en totalt öppen arbetsgemenskap utan egentliga hierarkier. Professorn måste förtjäna sin position, och hen måste förvalta den väl. Och det är på detta plan Professorsförbundet idag har en viktig uppgift i att bevaka våra intressen och visa att vi professorer är en central yrkesgrupp i samhället, på många olika nivåer.  

Reformivern har hållit i sig, och jag hör till dem som förordar en uppluckring av systemet hur man rekryterar professorer. Det måste vara möjligt för universitetsforskare och -lektorer att avancera utan att en befattning lediganslås. Det får inte vara en subjektiv rätt, men man måste ges en möjlighet. Annars är den förmenta demokratin och tanken på en vetenskapsbaserad karriärutveckling inte mycket värd. Finland har gradvis infört ett s.k. tenure track-system, där unga vetenskapare kan rekryteras på olika nivåer (forskardoktor, biträdande professor och slutligen professor). Har man en gång rekryterats i denna karriärstege ska man kunna lita på att man har en chans till avancemang. Väl så! Men då måste även de som redan är i systemet som lektorer och forskare rimligtvis erbjudas samma chans. De måste också kunna avancera. 

Varför är detta viktigt? Jo: lagom till Professorsförbundets 50-årsjubileum, visar det sig att vi sedan ett antal år har allt färre heltidsanställda professorer i Finland. Där vi år 2009 var ca 2400, är vi plötsligt färre än 2000. Vid min arbetsplats, Åbo Akademi, har antalet heltidsanställda professorer sjunkit från över 100 till 76, d.v.s. en nedgång på över 25%. Samtidigt har dock ÅA idag minst 15 biträdande professorer, och några professorer som arbetar deltid. 

Utvecklingen förklaras delvis av den ekonomiska politik som vår förra regering förde, och som slog hårt mot universiteten. Men också av att universiteten i sin iver att spara pengar, samtidigt som man försöker demokratisera vetenskaps-karriären, inte längre rekryterar professorer, utan ersätter dem med unga forskare i början av sin karriär. Jag tror vi behöver en mix, där man även i fortsättningen ledigförklarar professurer för väl etablerade forskare, som med sin ställning bidrar till den vetenskapliga bastrygghet bara akademisk erfarenhet kan ge. 

Det faktum att Professorsförbundet i Finland på 50 år har gått från en akademisk protest till en stark och mångsidig organisation för såväl professorernas som hela vetenskapssamfundets – och därmed nationen Finlands – bästa, visar att vi behövs!

Trevlig sommar!

Lähetä kommentti

Asialliset kommentit omalla nimellä ovat tervetulleita