Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

Erik Bonsdorff

Professor i marinbiologi, Åbo Akademi.

30.11.2021

Professorer: Blicka bakåt och se framåt!

Finlands äldsta vetenskapliga samfund, Societas pro Fauna et Flora Fennica, grundades i Åbo den första november 1821 av några framsynta forskare och studenter. De samlades för att på systematisk grund skapa en nationell samling och en möjligast komplett översikt av Finlands växt- och djurvärld. Initiativtagaren Carl Reinhold Sahlberg var professor i naturhistoria och ekonomi (historiæ naturalis och œconomiæ professor), och var en förgrundsgestalt vad beträffar systematisering av Finlands fauna och flora. Hans stora verk Insecta fennica (1817–1827 med ny upplaga 1830–1839) blev stil- och formbildande för både samtida och senare systematiska beskrivningar av vår natur. Man kan säga att Sahlberg och hans medarbetare omfamnade en internationell trend och omformade den till sin egen, till  vår egen. I samband med Åbo brand år 1827 förstördes merparten av samlingarna, och det som fanns kvar flyttades till Helsingfors dit universitetet också flyttades. Där byggde man sedan enligt samma modell upp det som idag utgör Naturhistoriska centralmuseet i Finland.  Den nationella samlingen över vår natur står idag som grund för de tolkningar av de förändringar som vi registrerar i vår omgivning och natur. Vi använder samma tankeram som Sahlberg, men nya metoder.

I samma tidsperiod och tidsanda som Fauna- och Florasällskapet grundades, formulerade den tyske författaren, filosofen och vetenskapsmannen Johnn Wolfgang von Goethe sin ofta citerade tes att alla kloka tankar redan blivit tänkta, och att det för alla oss som gör anspråk på att vara vetenskapare gäller att vara medvetna om detta. För att göra ”de redan tänkta tankarna” och resonemangen till delar av vårt vetenskapliga arv, måste vi tänka dem om och om igen i de nya sammanhang vi befinner oss i. Vi behöver en vetenskaplig tradition, samtidigt som vi behöver gränsöverskridande nytänk. Vi måste utmana våra egna tolkningar och vara lyhörda för ett behov av att omforma vårt förhållningssätt till omvärlden utifrån de realiteter som omger oss.

Professorsrollen har ändrats dramatiskt sedan Sahlgrens tid, särskilt under de senaste årtiondena. Då vi nu har en rik flora av professorstitlar är det viktigt för oss att stanna upp och se oss i spegeln: Vilken är vår viktigaste uppgift? Vilka är de kloka tankar vi fångar upp och omformar? Jag ser dessvärre tendenser till en slags vetenskapspopulism i form av oroväckande avvikelser från vetenskapens etiska normer.

Ord som ’innovation’, ’relevans’ och ’nytta’ har i dag blivit professorskårens ledstjärnor på bekostnad av ’reflektion och eftertanke’. Jag ser en tendens till att mycket av dagens forskning omhuldar ett ’follow the money’-ideal, där någon annan (industri, samhälle, sociala media) är den pådrivande faktorn, inte tanken. Om både den egna tanken och det större sammanhanget saknas, riskerar den ekonomiska, tekniska, medicinska eller policy-styrande innovationen att knappast bli mer än en dagslända.

Är vi professorer så enastående och unika som vi ibland låter påskina? Eller är vi kanske på väg att bli en skara självcentrerade individer, som tror att professorsrollen av idag är, eller ens ska vara, densamma som i en förfluten tid? Den momentana nyttan kan te sig uppenbar, liksom den personliga fördelen. Men blir vår kollektiva filosofiska och vetenskapliga bredd och spets bättre? Jag tvivlar på det. Jakten på snabba cash och personlig synlighet, på antalet citeringar och på h-faktorer riskerar erodera det vetenskapliga tänkandet. Då urholkas vår akademiska relevans, då reduceras professorsrollen ytterligare, och den ytlighet inom akademia jag tycker mig skönja, riskerar bli förhärskande.

Det gäller alltså att blicka tillbaka: hur såg professorsrollen ut för 200 år sedan då Societas pro Fauna et Flora grundades? Hur förhöll sig vetenskapen till sin omvärld? Var inte även exempelvis professor Sahlberg vid den dåtida kungliga/kejserliga akademien i Åbo en tanke- och idémässig produkt av sin tid i en tradition av nyfikenhet, intresse och omsorg för omvärlden och medmänniskorna? Han var skolad i den Linnéanska andan och med säkerhet även den Humboldtska. Man ville fördjupa och raffinera kunskapen, man lyfte bärande tankar och gjorde dem till sina i sin egen tid och miljö. Och man byggde en vetenskaplig tradition, som i många avseenden burit fram till vår tid.

Men för professorer i vår tid är det utmanande att se sig som tankemässiga arvtagare till en vetenskaplig tradition. Professorsrollen har på gott och ont av omvärlden och av oss själva omformats till att vara reaktiv och ett lydigt redskap för det omgivande samhället, snarare än en proaktiv förädlare av tankens konst. Avund och missunsamhet riskerar få plats i förarsätet, titlar och ritualer förefaller viktigare än tolerans, acceptans och generositet. Jakten på individuell framgång och synlighet – till snart sagt vilket pris som helst – urholkar bevekelsegrunderna och rättfärdigandet av en priviligierad professorskår.

Det är viktigt att professorerna ställer sig till vetenskapens kollektiva förfogande i en snabbt föränderlig vardag, snarare än låser sig i tron på att den idealiserade personliga rollen som professor är det centrala. Professorer är inte finare än andra, professorer borde visa större anspråkslöshet, tacksamhet och empati om vi ska fortsätta värderas högt i samhället och omvärlden. Senast det begav sig för ett par år sedan, rankades professors-titeln som den 29’e mest förtroendeingivande i Finland. Det är en bra bit upp till top-10. Ett sätt att förvalta och bygga samhällets förtroende för professorskåren, är att se sig som en integrerad del av ett vetenskapligt kulturarv, och samtidigt vara ödmjuk inför de etiska krav som med all rätt ställs på oss.