Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

7.3.2019

För vem och varför finns professorerna egentligen? Dags för en vetenskapsminister!

Nu i dagarna har jag verkat som professor i marinbiologi vid Åbo Akademi i 20 år. Stiftelsen för Åbo Akademi har sedan 1999 gjort en enastående insats i att bygga upp den marina forskningen vid ÅA, och mitt ämnesområde har vuxit på många plan, och är idag en livskraftig enhet med mångvetenskapliga förgreningar inom och utanför ÅA. Innan jag anställdes som professor vid ÅA var jag professor i samma ämne i Sverige några år, och under resans gång har jag dessutom varit nordisk gästprofessor i 5 år. Jag har med andra ord ett visst perspektiv på hur en professors arbetsbild ser ut.

Under min tid som professor har jag dessutom – i likhet med väldigt många andra professorer – hunnit med en hel uppsjö administrativa uppdrag både inom och utanför mitt universitet. Vid sidan av forskning och mentorering, handledning och undervisning, har jag varit prefekt för en stor-institution (ÅA hade en period avskaffat fakultets-begreppet), ämnesansvarig, ledamot i fakultetsråd, medlem i olika arbetsgrupper inom universitetet o.s.v. Den forskningsetiska nämnden var ett av de mer intressanta, eftersom det gav en insyn i hur kolleger inom andra discipliner tänker, och fakultetens strategiarbetsgrupp gav handgriplig erfarenhet i att bygga för framtiden. Jag är också ansvarig för ett av ÅA’s fyra etablerade profileringsområden, Havet, och leder ett stort doktorandnätverk.

Varför är det intressant att räkna upp min arbetserfarenhet som professor? Jo, för att hela vetenskapen och universitetsvärlden i Finland har ändrat och ändras väldigt snabbt, och man kan med fog säga att grundförutsättningarna att bedriva oberoende forskning eroderats radikalt (spelar ingen roll om den är av grundforsknings- eller tillämpad karaktär; all forskning finner sin målgrupp till sist). Förändringarna drivs av politiken, och mest konkret via budgetåtstramningar vid undervisnings- och kulturministeriet, där en uppenbar beslutsblindhet verkar råda. Den nuvarande och föregående riksdags- och regeringsperioden har präglats av nedskärningar och omstruktureringar, och av att de medel som trots allt fördelas till universiteten i hög grad är så hårt toppstyrda, att den akademiska friheten har blivit kraftigt kringskuren och beskuren. Beslutsfattarna har stora skygglappar, som bidrar till en snäv tunnelsyn, där det för oss som drabbas av besluten kan se ut som att det saknas ljus i ändan av tunneln.

Förändringarna har skett oberoende av att landets professorskår höjt varningssignaler och försökt föra en sansad diskussion med beslutsfattarna. Nedskärningarna och reformerna som sådana har verkat vara viktigare än att vetenskapen och den vägen på sikt även nyttan för samhället får ta de vägar vetenskapen ofta tar, d.v.s. de oväntade insikternas väg, där nya konstellationer bildas och där överraskande upptäckter och analyser plötsligt leder till verkliga genombrott och ett fruktbart nytänk i samhället.

En intressant detalj i sammanhanget är hur UKM å ena sidan skapar en ny fördelningsmodell av budgetmedel för universiteten, där bland många variabler medverkan i externt konkurrensutsatta och finansierade internationella nätverk ska få en ökad betydelse. I samma andetag väljer Finlands Akademi, som också finansieras via UKM, att inom den marina forskningen inte vara med som fullvärdig medlem då följande stora internationella forskningsprogram nu byggs upp med Östersjön och Nordsjön i fokus. Man nöjer sig med en permanent observatörsstatus. Samtliga övriga kuststater är fullvärdiga medlemmar, och det är dessa medlemmar som besluter om i vilken riktning forskningsfinansieringen ska utvecklas. Så Funktionen Jag, professor i marinbiologi i Finland, ska å ena sidan vara aktiv och försöka få hem internationell finansiering, samtidigt som den nationella parten i dylika nätverk väljer att inte helhjärtat vara med och utforma det forskningsprogram där Funktionen Jag kan vara konkurrenskraftig, och bidra till att finländsk forskning fortsatt är framgångsrik internationellt. Vi ska inte heller längre premieras för att vi rekryterar studeranden och doktorander från utlandet. Synd, för det är ett av de bästa sätten att göra finländsk vetenskap känd internationellt. Det är otroligt kostnadseffektivt att utbilda internationella doktorander, som sen reser vidare i sina liv och karriärer präglade av vårt sätt att tänka och agera. Så jag frågar mig om det inte vore dags för en vetenskapsminister vid UKM nu, ”på riktigt”?!

Samtidigt har det pågått en intressant diskussion i media om professorer som uttrycker faktabaserade åsikter i den offentliga debatten, där vissa politiker väljer att snarare gräva i professorernas eventuella politiska förflutna, än att lyssna till vad det är de försöker föra fram. Om lösningen blir att stämpla en kritisk professor, är det inte professorerna det är fel på, utan då är det fel på politiken och på politikernas och beslutsfattarnas förmåga att ta till sig och tillgodogöra sig den kunskap och erfarenhet landets professorskår erbjuder. Vi är en dyrbar resurs, vi är utbildade till att kunna analysera vår omvärld kritiskt (vilket inte är synonymt med negativt), och det är sannolikt klokare att lyssna till sakkunskapen än att låta bli.

Jukka Westermarck 07.03.2019
Loistava kannanotto. Odotan että liitto vahvasti tukisi tätä ja toisi esille sekä vaalien alla että varsinkin hallitusneuvottelujen aikana.