Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

8.11.2019

Vem har bruk för äldre professorers tysta kunskap?

Visste du att mer än var tredje professor i Finland (över 35%) är 60 år eller äldre? Det innebär att vi är många som pensioneras inom en överskådlig framtid. Samtidigt har antalet professorer som bekant minskat drastiskt i Finland under de senaste 10 åren (en nedgång på ca 18% på nationell nivå). Spelar det någon som helst roll, kan man fråga sig? Och svaret är ett entydigt JA, det spelar en stor roll! Det finländska universitetssystemet utarmas på en betydande volym dyrköpt kompetens med både spets och bredd, kunskap och erfarenhet och insikt som inte kan ersättas i en handvändning. Denna s.k. tysta kunskap har i de flesta fall tagit decennier att bygga upp. Den innefattar inte bara ämnesspecifik spetskompetens, utan även personliga nätverk inom och mellan vetenskapsgrenar, inom och mellan fakulteter vid det egna universitetet, över universitetsgränserna och över nationsgränser.

Kort sagt kan man säga att den tysta kompetens alla professorer småningom samlar på sig utgör en vetenskaplig guldgruva som är för värdefull för att inte utvinnas och tas tillvara: vetenskapliga fynd och synteser, publikationer, undervisning, handledning och mentorering, projektledning, nätverksskapande, samt byggande av vetenskapliga skolor och traditioner. Och - sist men icke minst – samhällspåverkan både i frågor inom det egna vetenskapsområdet och inom samhällsdebatten överlag. Vårt samhälle skulle te sig markant annorlunda om inte professorskåren hade bidragit både konkret och på ett mera abstrakt plan.

I samband med Professorsförbundets 50-års jubileumsseminarium ’Professorsförbundet 50 år för bildningens bästa’ (Professoriliitto 50 v Sivistyksen hyväksi) den 11 oktober 2019 presenterades professorernas roller i samhället både genom analys av dagsläget och med en blick i framtiden, och genom en översikt av professorsrollen i det europeiska bildningsuniversitetet över tid. Man kunde dra slutsatsen att professorsrollen ändrat från att ha varit en slags universaltänkare och ’allvetare’ till en alltmer sektorsnäv specialist. Men oavsett har man värdesatt klassiska egenskaper som förmågan att tänka, fråga, utforska, analysera och förklara. De egenskaperna är något som borde hanteras som mognande vin: man bör vårda dem väl, och vara medveten om att det tar tid att nå den fulländade balansen i arom, smak och eftersmak. Det är de egenskaperna som ska föra universitetsväsendet framåt under det 21a århundradet.

Ett av ungdomens favoritband, Jethro Tull, hade följande textrader i sin fina låt We used to know på albumet Stand Up från år 1969:

Nights of winter turn me cold 
Fears of dying, getting old
We ran the race, the race was won
By running slowly

De raderna fångar på något sätt essensen i det jag försöker påtala: då en professor efter lång och trogen tjänst övergår i de emeriterades skara finns i dagens super-rationella universitetsvärld en reell risk att värdefull kunskap förloras, att en hel gren av ett akademiskt och vetenskapligt familjeträd sågas av, amputeras, utan att frukterna tas tillvara. Risken är särskilt stor idag, då man allt oftare väljer att inte utlysa en full professur i stället för den som avgått, utan börjar längst ner i tenure-track spåret. Då kan det ta ett dussin år innan efterträdaren uppnått full professur, och den egna meriteringen har då hela tiden legat överst på bekostnad av det kollektiva erfarenhets- och nätverksbygget. Jag har tidigare talat varmt för den akademiska karriärstegen, och jag ser ingen konflikt mellan att ha en sådan, och att samtidigt se till att trygga det akademiska förtroendekapitalet som professorer haft och förväntas ha.

Vi har under senare år fått uppleva hur förtroendet för professorskåren eroderats och minskat som en följd av nedskärningarna vid universiteten, av att professorstitlar numera används förhållandevis frikostigt i sammanhang där det kanske vore klokt att ha en annan tjänstebenämning ,och av att professorer ersätts av oerfarna forskare tidigt i karriären, där de skulle ha behov av menoterande äldre professorer under en övergångsperiod, så att den tysta kunskapen och det andliga kapitalet inte skulle gå förlorat. Vi måste värna om den akademiska och vetenskapliga bastryggheten för att även i framtiden ha ett oberoende universitetsväsende med hög integritet, och som har vetenskaps- och erfarenhetsbaserad tyngd då professorskåren uttalar sig i ärenden som är angelägna för den hållbara utvecklingen och för välfärden i vårt samhälle.

Ett minimiönskemål vore att universiteten alltid håller avgångs- eller övergångssamtal där den avgående professorns tysta kunskap kan dokumenteras och förvaltas. En ännu bättre lösning särskilt vid små enheter (vilket de flesta finländska universitetsämnen är vid sina respektive universitet), vore  att professorer som upplevs bära på ett värdefullt akademiskt arv kunde knytas till sitt gamla lärosäte som seniorprofessorer (på kanske 10-20%) under en övergångsperiod då en ny profil byggs upp. Då kunde universitetet, fakulteten och det egna ämnet utnyttja den emeriterade professorn för sådant som kanske annars går förlorat. För egen del kunde jag gott tänka mig ett sådant arrangemang då jag pensioneras någon gång under sommaren 2022!

Med denna blogg vill jag tacka för min tid som skribent. I tre år har jag haft tillfälle att ventilera både stora och små frågor, och det har varit givande att lyfta ärenden som kanske annars hade stannat på tankestadiet. Genom att aktivt delta i den fortgående diskussionen om professorernas – och därmed vetenskapens – roll i det finländska samhället tror jag att vi professorer kan bidra till ett samhällsklimat där den på vetenskap baserade argumentationen och rådgivningen (sanningen, om man så vill) återvinner tappad terräng. Vi måste fortsätta vårt upplysningsarbete för att motverka allt som kallas fake news, alternativa sanningar och åsiktsbubblor!

Trevlig senhöst!

 

Lähetä kommentti

Asialliset kommentit omalla nimellä ovat tervetulleita