Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

4.9.2018

Vetenskapen, samhället och självförvållade miljö- och klimatförändringar

Sommaren 2018 går till historien som en av de soligaste och varmaste sedan man började utföra systematiska mätningar i vårt land. Sommaren 2017 gick i sin tur till historien som en av de blåsigaste och mest nederbördsrika. Både i fjol och i år har min telefon och e-post gått heta under det som borde vara egen tid för kreativ lättja. Media, privatpersoner och beslutsfattare vill ha förklaringar för och kommentarer till de stora och dramatiska kast vi fått uppleva både i vår närmiljö och globalt.

Denna sommar har vi sett de mest omfattande algblomningarna i Finska Viken och norra Östersjön på minst 10 år, samtidigt som vissa delar av vår skärgård haft ovanligt klart vatten med stora mängder välmående blåstång längs klippstränderna. Ger naturen oss dubbla budskap? Mår våra egna kustvatten bättre medan öppna havet mår sämre? Samtidigt får vi information om att Finlands kustvatten fortfarande mår illa, att miljösituationen är alarmerande trots alla de åtgärder för en renare havsmiljö Finland, liksom övriga Östersjöländer, vidtagit. Står vi inför en s.k. tipping point i miljön? Där en 1000 euros fråga, som vi – forskningen och vetenskapen - inte ännu kan besvara, men som vi måste göra oss redo att tackla. Som vi måste få resurser för att utforska. Utan satsningar på fördomsfri icke-styrd vetenskap, har vi heller inga svar på frågor som dessa, frågor som kan te sig enkla (eller i alla fall konkreta). Miljö- och klimatfrågorna är på många sätt typexempel på behovet av samverkan mellan vetenskap, samhälle och beslutsfattare, och omvänt; frågan ska kunna komma från beslutsfattarna och samhället – och vetenskapen ska försöka svara, förutsatt att vi ges möjlighet att utföra den forskning alla professorer inom sina tematiska forskningsfält är rekryterade för att göra.

Det är med tillståndet havsmiljön precis som med den eskalerande klimatförändringen, att enavvikande säsong inte innebär en bestående förändring. Å andra sidan har vi redan länge sett säsonger och hela år som avviker från långtidsmedelvärdena, och därmed från det förväntade. Naturen omkring oss är antagligen mitt i en omfattande omställningsprocess. En process som tar många år, kanske decennier, och som sannolikt leder in ekosystemet i en ny fas, från vilken det inte finns någon återvändo till det gamla. Den nya fasen kan föra med sig anpassningar som vi upplever som positiva eller negativa. För ekosystemet är det bara en successionsfas, inte en fråga om den är bra eller dålig. Att människan förväntar sig varor och tjänster ur naturen bryr sig ekosystemet inte om, men reaktionen på misshushållning kommer, förr eller senare.

Varför är ett sådant resonemang av intresse för oss professorer i vår akademiska vardag? Jag tror det är intressant ur flera perspektiv: mitt personliga, d.v.s. den nyfikne marinbiologen, som fått lov att vara fullt engagerad i samhällsdebatten kring vår havsmiljö hela sommaren. Stora kast och snabba förändringar fungerar som väckarklockor för omgivande samhälle, och denna gång även för politikerna, som vädrar morgonluft inför kommande val. Det är också vår, professorernas, roll att se till att de argument som används baseras på verklig kunskap, och inte på ’alternativa fakta’ eller snäva intressen.

Resonemanget är också intressant ut ett psykologiskt perspektiv: vi tenderar att minnas hur miljön mådde eller borde må utgående från våra subjektiva förväntningar. Vårt minne är kort, och vi ställer själviska krav på att naturen ska repa sig snabbt, så vi kan fortsätta vår rovdrift av resurserna. Havets ekosystem, å andra sidan, har ett långt ’minne’. Den stress vi påtvingat havet under decennier har tagit samhället på säng, trots vetenskapens varningar under många år. Ekosystemet är också förlåtande, och har en stark inneboende återhämtningsförmåga, men vi måste lära oss att återhämtningen tar tid. Det är inte smart att påtvinga havsmiljön snabba externa lösningar, utan bättre är att ge ekosystemet en chans till självläkning – då balanseras naturen, och då kan vi kanske utnyttja dess varor och tjänster på en hållbar grund. 

Det är i sådant ljus det vore så viktigt för samhället och våra politiska beslutsfattare att lyssna och lita på sina professorer, och ge oss de resurser vi behöver för att ta fram objektiv ny kunskap för att skapa förutsättningar för en realistisk anpassning till den miljö vi lever i och av.