Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

Gunilla Widén

10.11.2022

Misinformation överallt! Vad kan universitetssamfundet göra?

Vi lever i ett samhälle där vi har mera information omkring oss än någonsin förr. Det borde ju vara en bra situation! Vi borde kunna göra välinformerade beslut, eftersom vi har tillgång till så mycket värdefull kunskap. Men vad händer? Istället för att vi är mer välinformerade än någonsin, visar det sig vara oerhört svårt att nå ut med vetenskaplig kunskap och vi förundras över att folk tror på all världens nonsens. Hur hänger detta ihop? Des- och misinformation verkar sprida sig så mycket effektivare än faktabaserad information. Och så är det också. Här är några exempel på när misinformation konkurrerar ut det som på riktigt är sant.

  • I samband med coronapandemin larmade WHO snart om en infodemi. Det spreds så otroligt mycket information om viruset att den pålitliga informationen drunknade i mängden motstridiga och falska påståenden. Drick kinesiskt örtte, det botar viruset! Undvik att röra dig nära 5G nätverk, viruset kan spridas via dem! Coronavaccin innehåller microchip!
  • Då Australien drabbades av stora skogsbränder 2019–20, spreds en s.k. satellitbild som visade att så gott som hela Australien står i brand. I verkligheten var det en visualisering av bränder som skett vid olika tidpunkter under en längre tid. Men i sociala medier blev det ett kraftfullt budskap om klimatförändringens konsekvenser, som då den delades vidare, tappade kontakten med sitt ursprung och istället förmedlade hur hela Australien brinner, på en och samma gång. Budskapet i sig var viktigt, men situationen blev en kraftig överdrift.
  • I Finland hade vi vår egen variation av clickbates redan 2016 då Utbildningsstyrelsen gav nya riktlinjer för skolornas jämlikhetsarbete. Dessa riktlinjer innehöll inget dramatiskt, men fokuserade bl.a. på att man ska vara mer uppmärksam på jämlikhet mellan könen i skolorna. Nyhetsmedia rapporterade om riktlinjerna, men formulerade rubriker till de annars korrekta artiklarna, som i sociala medier skapade en egen berättelse. Det eskalerade till sanningar om att pojkar får inte längre vara pojkar och flickor får inte vara flickor. Orden flicka och pojke kommer framöver att vara helt förbjudna i skolorna! På en kort tid delades den nya sanningen om Utbildningsstyrelsens riktlinjer över 20 000 gånger på sociala medier och folk var verkligen upprörda.

Vad är det då som gör att misinformation sprider sig så effektivt? Främst är det frågan om att vi har ett sådant överflöd av information att det är svårt att navigera rätt. När vi har så stora volymer av information att ta del av, börjar vi välja sådan information som är lättare att ta till sig snabbt. Misinformation kommer också i flera olika former och format, det är rykten, pseudovetenskap, falska nyheter och konspirationsteorier. Dessa medför ofta känslomässiga reaktioner och får oss därför att reagera snabbt och vi tenderer att sprida misinformationen vidare utan att tänka efter. I en nyligen publicerad undersökning, där man analyserat över 90 000 nyhetsartiklar som kategoriseras som olika typer av misinformation, kunde man tydligt se att dessa artiklar ofta anspelar på känslor och värderingar och de använder ett betydligt enklare språk (se närmare Carrasco-Farré 2022). På grund av dessa egenskaper sprider sig misinformationen mycket snabbare än faktabaserad information. Misinformationens trumfkort är således volym, bredd och hastighet.

Vad kan vi göra? Det pågår förstås ett stort arbete med att utveckla teknologi som kontrollerar informationens pålitlighet. Ju mera vi forskar i hur misinformation uppstår, förmedlas och uppfattas, destu bättre tekniska lösningar för faktakontroll kommer vi att ha. Men det räcker inte. Så vad mera kan vi göra? Hur ska vi som arbetar så hårt med vetenskap och faktabaserad kunskap nå fram, då man inte kan förenkla och värdeladda sitt budskap?

I Finland har vi en bättre situation än i många andra länder. Finländarna uppfattas som rätt duktiga på att identifiera falska nyheter och konspirationsteorier. Och det är ingen slump. Vi har en högt utbildad befolkning och utbildning, informations- och mediakompetens går hand i hand. Men även om vi är duktiga på mediakompetens, förändras informationslandskapet med en sådan hastighet att även vi måste vara uppmärksamma och alerta så att misinformationen inte helt tar över och leder hela samhället till dåliga beslut som hotar klimatarbete, demokrati och hälsa.

Forskarsamfundet och universiteten har, än så länge, ett stort förtroende i samhället. Det ska vi ta vara på och med den auktoriteten ta oss an samtal där den vetenskapliga kunskapen spelar en viktig roll. Men jag tror att vi måste bli ännu bättre på att delta i det nyanserade samtalet, utmana det förenklade och värdeladdade. Forskarsamfundet blir hela tiden bättre på att föra dialog med samhället, tillsammans identifiera forskningsområden och kommunicera forskningsresultat utanför det egna rummet. Men för att på något sätt lyckas tävla med misinformationens framfart måste man också ta i beaktande det som gör misinformationen så slagkraftig; volymen, bredden och hastigheten. Ett utmärkt exempel på detta är Instagram-kontot Tervettä skeptisyyttä, som upprätthålls av Pauli Ohukainen. Med nästan 40 000 följare har han skapat volym, bredd och hastighet där han kan föra fram misinformationens problem och konsekvenser och samtidigt påminna om den vetenskapliga kunskapens betydelse.

Universitetsutbildningen måste fokusera mera på misinformationens roll i samhället. I Finland har mediakompetens länge varit i fokus inom grundskolutbildningen. Universitetsutbildning ger också bra verktyg för att hantera misinformation, man lär sig att tänka självständigt, att analysera och att vara källkritisk. Men trots det har misinformation en allt större genomslagskraft. Hur kan man då bättre överföra det man lärt sig i skolan och i sin fortsatta utbildning om att vara källkritisk, till sin vardag och till arbetlivet? Genom att synliggöra olika dysfunktioner kring information, kan vi lättare göra något åt problemen. Och alla utbildningsområden och yrken har olika typer av problem och utmaningar när det gäller misinformation. En allmän checklista på misinformationens fem kännetecken räcker inte till. Man måste översätta dem till olika situationer och kontext för att känna igen dem när det behövs. Hur ser misinformationen ut i företagarens, läkarens, kulturarbetarens eller socialarbetarens vardag? Och hur kan man motarbeta den där? Det är frågor som alla utbildningar borde diskutera mera aktivt.

Och hur kan misinformation se ut i forskarens egen vardag? Eftersom dagens trend handlar om att nå volym, bredd och hastighet, kan även forskare tumma på överenskomna regler och ägna sig åt hype och överdrift, publikationsbias, predatory publishing, manipulering av citeringar och filterbubblor (för vidare läsning t.ex. West & Bergstrom 2021). Vi har alltid behövt gemensamma spelregler för god vetenskaplig praxis, men i misinformationens tidevarv, är detta viktigare än någonsin. Med tanke på att också bibehålla samhällets förtroende, behöver vi mera dialog om hur vetenskapen fungerar, vara ärliga och transparenta genom hela den vetenskapliga kommunikationsprocessen (se också ALLEA 2021).

Misinformation finns överallt! Lyckligtvis finns det många aktörer som arbetar för en insiktsfull framtid. Men ett alldeles särskilt ansvar har nog universiteten och vetenskapen. Och i detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram vikten av det nyanserade samtalet, dialogen och transparensen! Även om vi också måste använda oss av samma trumfkort som misinformationen, dvs. volymen, bredden och hastigheten, måste vi ännu mera tro på det kvalitativa, systematiska och tålmodiga arbetet som vetenskaplig kommunikation är som bäst. För om inte vi gör det, vem ska då föra den vetenskapliga kunskapens talan i vår alltmer desorienterade värld?

För vidare läsning
ALLEA (2021). Fact or Fake? Tackling Science Disinformation. ALLEA Discussion Paper, 5. Berlin. 
Carrasco-Farré, C. (2022). The fingerprints of misinformation: how deceptive content differs from reliable sources in terms of cognitive effort and appeal to emotions. Humanities and Social Sciences Communication, 9(162). 
West, J. D. & Bergström, C. T. (2021). Misinformation in and about science. Proceedings of the National Academy of Sciences, 118(15), 

Lähetä kommentti

Asialliset kommentit omalla nimellä ovat tervetulleita

Gunilla Widén

Edelliset kirjoitukset

Ei vielä edellisiä kirjoituksia

Muut kirjoittajat

Digitaalisuus helpottaa elämää – ja ajaa epätoivoon Jaana HallamaaProfessoriliiton strategian ytimessä ovat tutkimuksen ja opetuksen vapaus sekä sivistys Jukka 'Jups' HeikkiläTerveisiä budjettiriiheen Eeva MoilanenYliopistot menneen vankina ja tulevaisuuden rakentajina Jari StenvallTiede, kulttuuri ja paikallisosasto Jussi VälimaaProfessors´ tenure track: fair or unfair? Tarja NiemeläTutkijanuran rakentumisen pullonkauloja Anssi PaasiNuoren tutkijan asialla Päivi PahtaMuurahaisen omenakävely ja globaalit ongelmat Markus OlinUrapolun arvioinnit kuntoon Raija PyykköSuomalaiset luottavat tieteeseen, mutta eivät kaikki Juhani KnuutiJufottaako? Jopi NymanProfessorer: Blicka bakåt och se framåt! Erik BonsdorffAntti Herlinin aiheellinen huoli Karl-Erik MichelsenLähellä etänä Elina Andersson-FinneHowyland Revisited Howy JacobsMitä yliopistojen tästä lukuvuodesta jää historiaan? Koronakriisi ja professorin työMitä on yliopistojen kilpailu? Kimmo AlajoutsijärviKun mikään ei riitä Kristiina BrunilaHäiriköt tutkijoiden kimpussa Esa VäliverronenSelvitys yliopistojen johtosäännöistä piirtää karun kuvan Suomen yliopistoissa toteutuneesta hallinnosta – tilanne vertautuu lähinnä feodaaliajan johtamiskäytäntöihin Petri LehenkariMiksi tiede? Arto MustajokiProfessoreita – onko heitä? Laura KolbeSota Ukrainassa ja tiedeyhteistyö Sanna TuromaAssistenttipalvelut – professorien viides tehtävä? Mari HatavaraHallituksen jäsenen vastuu yhdistyksessä Leevi MentulaOle mukava Leena KurkinenProfessorin vaikutusmahdollisuudet ja oikeudet osallistuvampaan ja toimivampaan yliopistoyhteisöön sekä akateemiseen vapauteen Heli RuokamoTarvitsemmeko uudenlaista johtajuutta? Jukka KekkonenArviointi voi olla ystävä Mika Lähteenmäki