Professoriblogissa otetaan kantaa yliopistojen ja tutkimuslaitosten ajankohtaisiin asioihin.

3.3.2020

Är biologin hos Homo sapiens ointressant?

Decenniebytet med de något bebådande taltecknen 2020 har föranlett ett påtagligt framtidsintresse bland massmedia och vetenskapstidskrifter. Vi har sett en kavalkad av intervjuer, kolumner och debattinlägg med och från experter presumtivt försedda med lämpliga kristallkulor för visionära framtidsbetraktelser. Årsskiftets förutsägelser listar många bekanta teman. Till dessa hör klimatförändringen samt dess konsekvenser och åtgärdsplaner, miljöforskning i många olika former, digitalisering, energiframställning, nya material, artificiell intelligens, olika infallsvinklar på fysik och teoretisk fysik, astronomi, jordens och universums framtid, planerade rymdprogram liksom även allmängiltiga teman som politik, trafik och boende. 

Den infallsvinkeln som verkar lysa med sin frånvaro är prognoserna på bokstavligen människan själv. Hur funktionerna i vårt privata interna universum klarläggs steg för steg och vilka medicinska framsteg dessa cell- och molekylärbiologiska upptäckter ger upphov till. Hur dessa rön kommer att ha stora konsekvenser för människans biologi och därmed för hur människodjurets överlevnad, beteende, hälsa och populationsdynamik ter sig i framtiden. Frånvaron av biomedicinska och molekylära biovetenskaper i dessa prognoser är överraskande av flera olika anledningar. Med kännedom om hur markant människodjurets utveckling och uppsving påverkat och påverkar miljöer och hela vår planets framtid, är det uppenbart att alla nya rön som berör människotillvarons fysiska och hälsomässiga förutsättningar kommer att ha avgörande betydelse både direkt och indirekt på allt som äger rum på vår himlakropp. Dessutom är upptäckterna som gjorts och kommer att göras i molekylära biovetenskaper och medicin rent vetenskapligt helt i samma science fiction –kategori som vilken som helst av partikelfysikens eller astronomins senaste observationer och är därför minst lika intressanta att begrunda.

Coronaviruset som vid skrivande stund snuddar pandemiska proportioner är ett påtagligt akut exempel vilken effekt människodjurets mående har på planetens angelägenheter och ärenden. Redan nu har städer bokstavligen stängts, över 200 000 flyg har inhiberats, börskurser rasat, kongresser och möten inställts. Vi ser att samhällsämjan och regimer hotas i vissa länder och många  talar om bestående ekonomiska effekter. På den positiva sidan kan i de starkast påverkade regionerna ses en drastisk nedgång i luftföroreningar, energiförbrukning, kolavtryck och miljöutsläpp. När så dramatiska effekter fås av ett virus som åtminstone i ljuset av tillgänglig statistik förefaller klart mindre farligt än t.ex. vissa av de tidigare influensaepidemierna, hur dramatiska skulle då effekterna av någon signifikant mer betydelsefull positiv eller negativ svängning i humanbiologin vara?

Det finns otaliga temaområden där biovetenskaplig grundforskning kommer att leda till upptäckter som till sina konsekvenser är garanterat mycket mer omfattande och långtgående än de vi upplever med Coronaviruset just nu. Dessa gäller t.ex. genetisk editering, preventiv diagnostik, skräddarsydd medicin, regenerativ vävnadsterapi, biologiskt baserade mediciner och otaliga andra nya läkemedelsformer samt behandling av åldrandets sjukdomar eller t.o.m. inhibering av själva åldrandets degenerativa processer. Mestadels är dessa upptäckter av positiv karaktär och leder till en förbättring av människans villkor och därmed hennes ekonomiska och sociologiska premisser. Emellertid innehåller dessa utvecklingsförlopp potentiellt även gedigna hotbilder. Bara det att människans överlevnad och människopopulationernas åldersstrukturer påverkas markant har konsekvenser som vi har svårt att föreställa oss, både positiva och negativa. 

Frånvaron av massmedial uppmärksamhet om det vi har att vänta oss gällande biomedicinsk grundforskning och dess konsekvenser kanske är ett tecken på temats svårtillgänglighet, vilket i sin tur reflekterar ett behov av att förmedla relevant och neutral kunskap till både beslutsfattare och den stora allmänheten. Detta behov avspeglas också i det ofta emotionellt laddade biovetenskapliga debattklimatet, där det framförs ”kunnande” som är rena rövarhistorier gällande t.ex. nya terapiformer, dieter, vacciner och genetisk modifiering. Informationsförmedlingen är uppenbarligen en utmaning som både professorer och forskare inom detta och angränsande forskningsfält bör aktivt svara på för att garantera att de kritiska besluten som fattas gällande bioforskningens etiska och övriga konsekvensbedömning är baserade på gedigen kunskap och inte på urspårade diskussioner i sociala media eller kortsiktiga ekonomiska eller andra intressen.